Ensamhet
Så himla typiskt är detta.Nu när hösten är här då kryper ensamheten inpå mej!
Jag vet ju att jag inte egentligen är ensam herregud jag har ju tre ungar.men det är nån att ha hos mej att dela mitt liv med,att dela glädje och sorg med.
Undrar varför livet blev så fel för mej?Det måste ju va mitt eget fel eller hur..
Ibland kommer ångesten krypande och jag har mått jävligt dåligt i mitt liv.Då menar jag verklige dåligt!
Så då får jag nästan panik,är livrädd för att ramla ner igen.
Tycker allt är piss just nu!
Är jag värdelös?
Kan ju börja tro det .Verkar ju som jag ska få springa runt som en galning och vikka resten av mitt liv.Faan vad tråkigt det är.
Tomhet & Ensamhet, tillsammans går dom hand i hand. Tillsammans bryter dom ner själ efter själ. Saker och ting förändras med tiden, men ändå känns det som om jag står still. Att jag inte längre vill. Bakom varje leende ligger en bredare sur min, bakom varje skratt ligger ett instängt skrik. Bakom varje förbipasserande dag, ligger en instängd tår. Men det är så man känner när ingenting längre går. Bakom varje minne, ligger en större längtan att få glömma. Bakom, bakom allting ligger någonting...
Jag kanske helt enkelt har hamnat i en förtida 40-årskris.Börjar fundera om jag gjort rätt eller fel i mitt liv.Jag älskar mina ungar över allt,men är jag tillräcklig,räcker min kärlek till alla tre?För deras skull har jag kämpat mig igenom de mörkaste stunder man kan tänka sig.När de ej är hos mej känner jag mej inte hel.
Ska det va såhär resten av mitt liv!!!???
En enkel och delvis korrekt beskrivning av ensamhet är att den självvalda är underbar medan den ofrivilliga många gånger är outhärdlig.
En visa i ensamhet
Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,som leva med ro intill döden,
jag sjunger som den, vilken ej haft ett hem
på jorden, en sovplats i nöden.
Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort
eller tigger om vänners välmening,
helt ensam, o Gud, jag står vid den port,
där man väntar på dom, eld och rening.
Jag sökte en kulle att vila uppå
och i drömmar och stjärnkvällen somna,
men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,
tills de värkande lederna bortdomna.
För mig ingen tystnad i midnatten fanns,
och väl aldrig jag sovit som andra,
och de fåglar som jublat i morgonens glans
ha blott väckt mig på nytt till att vandra.
Men jag vet, att Herren av Ande och Lag
min kamp och min strävan känner,
förgäves jag icke har levat en dag,
fast jag dör utan hus eller vänner.
Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,
en god natt jag önskar er alla,
och jag viker från vägen, när solen går ner,
för trött av att uppstå och falla.
Dan Andersson
